Bakgrund Finsk invandring till Sverige har ägt rum sedan tidig medeltid och har ett samband med att Finland

Bakgrund

Finsk invandring till Sverige har ägt rum sedan tidig medeltid och har ett samband med att Finland, under 1100-talet blev en del av Sverige. Från 1300-talet ökade invandringen successivt, fram till slutet av 1500-talet. Fram till omkring 1570-talet hade finnarna invandrat via Stockholm och Gävle, till landskapen norr om Mälaren. Speciellt var detta markant under Gustav Vasas regeringstid. Det var finnar som förekom både på landsbygden, som i städerna. De var jordbrukare, drängar, smeder m.m. Många sökte sig till Bergslagen, med sina gruvor och bruk. Gustav Vasa bokstavligen rekvirerade och dirigerade finskt arbetsfolk till kronans gårdar och bergsindustrin. Finnarna hade hitintills kommit från västra delarna av Finland.

Från omkring 1570-talet började det komma en annan kategori invandrare. Det var skogsfinnar, som kom från östra Finland, i huvudsak från Savolax-området. Det var s.k. svedjefinnar. De första finska svedjefinnarna bosatte sig i norra Uppland och mellersta Bergslagen, spridningen fortsatte, så att omkring 1630 hade hela Bergslagsområdet, stora delar av mellersta och norra Värmland, samt gränstrakterna i Norge koloniserats av svedjefinnar. I Dalarna kan nämnas Orsa och Rättviks finnmarker och i Västmanland Kopparberg och Hällefors.

Det finns många orsaker till den finska emigrationen, det var ständiga krig med olika länder, där den finska befolkningen drabbades hart av skatter.

Stora skaror av finska unga män blev utskrivna till den svenska armén. Östra delarna av Finland var även utsatta för ryska plundringar. Många rymde från krigstjänstgöring och följde med skogsfinnarna till Sverige.

En annan orsak var att det rasade ett inbördeskrig i Finland åren 1596-97, d.s.k. klubbkriget. Inbördeskriget var ett bondeuppror riktat mot den finske Ståthållaren Claes Flemmings förtryck. Flemming hade under det 25 år långa kriget mot Ryssland varit överbefälhavare för de finska trupperna. Efter kriget fortsatte Flemming sitt militärvälde på bekostnad av det finska folket.

Upproret kuvades med stor grymhet av Flemmings styrkor. Bönderna var dåligt beväpnade, i många fall endast klubbor, varav namnet klubbkriget,

I början av 1600-talet drabbades den finska befolkningen av en katastrofal missväxt, som bl.a. drabbade Savolax-området mycket hårt. Även de följande åren präglades av svår missväxt, vilket var ytterligare en anledning till den långa flytten.
Sverige och Finland var, som omnämnds tidigare, ett rike. De inflyttade finnarna hade således samma rättigheter som de svenska bönderna. Staten ville ha skatteinkomster, man såg då genom att erbjuda finnen mark, en möjlighet att få ökade skatteinkomster, om den mark som fanns i den svenska ödebygden blev odlad.

Gustav Vasa påbörjade denna nybyggnadspolitik och hans söner fortsatte. Bl a Hertig Karl, senare Karl IX (1599-1611) anses ha spelat en betydande roll i den finska bosättningen. Många av de finska bosättningarna ligger således i de områden, som utgjorde Hertig Karls Hertigdöme. Hertigdömet omfattade Värmland, Närke och Södermanland, samt delar av Västmanland och norra Västergötland.

Svedjebruket kommer ursprungligen från slaviska folkgrupper i Ryssland, och kom därifrån till Finland där det vid denna tidpunkt hade en lång tradition bakom sig. Eftersom man i regel tog endast en skörd på sveden gick det åt stora skogsområden.

Då skogen började ta slut, låg det nära till hands för svedjefinnarna, att flytta till västra delarna av riket, där man med kontakter av släktingar, soldater etc. fått vetskap om de stora orörda barrskogarna.

I mitten av 1600-talet skickades många skandinaver till Nordamerika. De flesta av de som skickades till det nya landet var finnar, varav många kom från Värmland.

Den finska författarinnan Hilkka Alm har i sin bok, Honungslandet, beskrivit den finska invandringen till Nordamerika.
Övervägande delen svedjefinnar kommer från Savolax, men en del finnar kom även över Bottenviken och bosatte sig bl. a. i Medelpad och ner över Dalarna och Värmland. Däribland släkten Porkka, som fick en stor spridning i Värmland.

Vandringen
Vandringen till Sverige blev en mycket strapatsrik och i vissa stycken en farofylld vandring. För att hinna fram före hösten fick man ge sig iväg så fort som snön och isarna försvunnit på våren. Det var oftast de yngre familjerna som drog iväg. Kvar i byarna blev de gamla.

I regel var det grupper på 25-30 personer som gick tillsammans. Ofta hade de också kreatur såsom kor och får med sig.

Man vandrade i till synes ändlös ödemark, sumpmarker och många sjöar och vattendrag skulle man över. Det var omständligt och tog tid när man skulle över ett vattendrag. Det skulle byggas en flotte att forsla över människor och djur på. Fåren tog man över på flotten, korna fick simma. Faran för stråtrövare var hela tiden överhängande, och inte minst knektarna fick man vara rädd för, de tycktes leva laglöst på många ställen.

Skador och sjukdomar ställde till problem, som innebar att gruppen kunde få stanna några dagar. Man måste också skaffa mat under färden, vilket ej var det lättaste. Från början hade man bytesvaror, i regel skinn, som man bytte mot mat. Bytesvarorna tog dock slut, då fick man jaga och fånga pälsdjur, fågel och harar, och fiska för att klara uppehället. Allt detta tog tid, vilket innebar att dagsetapperna ej blev så långa.

De flesta utvandrarna skeppades ut från Åbo till Stockholm eller Gävle. I Åbo fick man i regel vänta 5-6 dagar för att komma med en båt till Sverige. Det var tvåmastade briggar som fraktade tjära, pälsvaror, saltad lax m.m. som man fick följa med.

Resan över havet tog, beroende på vindförhållandena, 4-5 dagar. När de kom till Sverige hade de i många fall lika lång vandring kvar.

Framkomligheten var dock nu, betydligt bättre, man kunde också i större utsträckning följa vägarna. Ofta gick man Mälardalen fram till Arboga, där många människors vägar skiljdes. En del vek av mot Dalarna och andra fortsatte till Värmland. Dag efter dag, vecka efter vecka vandrade dessa näverskodda människor i ändlös vildmark, mot ett mål de visste mycket litet om.

De blev många gånger till bristningsgränsen utmattade och slitna av den långa vandringens mödor och inbördes stridigheter. Sjukdomar, husdjur som dog, bidrog till misstänksamhet, svartsjukan och avund, som trasade sönder den gemenskap, som hjälpt dem genom så många svårigheter.

Man hade nu också i regel bråttom, man skulle hinna komma fram i tid, för att före vintern, hugga svedjefall, bygga en enkel bostad, samla bär, svamp, ta lövkärvar och hö till korna och fåren och mycket annat.

Efter att ha nått in i västra Närke och Tiveden, kom så svedjefinnarna in i de stora skogsbygderna i östra Värmland, omkring år 1600. Finska besättningar kom nu också i Färnebo, Nordmark och Gustav Adolf. Bosättningarna spred sig också väster ut i Vänerlandskapen och sedan mot norr. De finska bosättarna i Fryksdalen och Finnskogen kom således i stor utsträckning från söder.

Endast ett fåtal varaktiga besättningar har noterats i Klarälvdalen, med två undantag. En bosättning i övre Klarälvdalen och en i nedre. I nedre Klarälvdalen avses Boråsen, som ligger öster om Ransjön, i nuvarande Munkfors kommun, där en svedjefinne slog sig ner omkring 1665. Då tillhörde skogen Sunne kyrkas utskog.

Förklaringen till avsaknaden av svedjefinnar i Klarälvdalen bör vara att i nedre delen började järnhanteringen ta fart under början av 1640-talet, och där tillät bruksägarna ej att några svedjefinnar fick slå sig ner. I övre Klarälvdalen var det, det rika säterlivet som satte stopp för finnarna.

Bosättning och svedjebruk
När finnarna i slutet av 1500-talet började invandra till Värmland var ödemarkerna enormt stora. I hela landskapet fanns endast 1800 hushåll.

Bebyggelse fanns efter sjösystem och älvdalar såsom Klarälvdalen och Fryksdalen.

Gustav Vasa ansåg att alla landets ödemarker var kronans egendom. Som omnämnts tidigare ville han stärka statens skatteunderlag och stadgade därför år 1559 att vem som ville, fick lov att bosätta sig i sådana trakter för att röja och svedja.

På det viset har vi fått finnmarker i ett tiotal svenska landskap.

Att invandringen till Värmland fick en särskild stor omfattning berodde på, som också omnämnts tidigare, Hertig Karl. Han beskrivs som en utomordentlig initiativrik person både för län och land. Han uppmuntrade till nya bosättningar och gav bland annat sex års skattefrihet och ibland även utsädeshjälp och han försökta att trygga och reglera bebyggelsen.

Sedan domare och godemän kontrollerat bosättningen och platsen, så att inte bolbyns rätt träddes för nära, skulle finnen få frihetsbrev och besittningsrätt.

Under åren 1580-1594, har inte mindre än 460 torp upptagits i Värmland, varav flertalet var finntorp. Som omnämnts tidigare kom man i grupper, men man blev färre personer i de här grupperna , ju längre västerut i Sverige man kom. De hade ofta förutbestämda mål, och till sist blev det en eller två familjer, som med sina näverkontar eller reppu på ryggen, jaktvapen, redskap, en handfull råg, som förvarades i ett lomskinn, drog vidare genom bygderna ut i ödemarkerna så långt bort att inga andra rökar syntes. Ju längre upp i skogen desto bättre svängrum.
Finnarna bodde helst ensamma på skogen, med undantag av nära anhöriga och släktingar, som kunde klumpa ihop sig, så att det blev ordentligt trångt på finnhemmanet. De ville vara sin egen herre, utan grannar att ta hänsyn till. Finnarna bodde således, om möjligt ensamma ute på skogen. Det kunde ta flera år innan man nere i bolbyn upptäckte att det var en finne som bodde på skogen.

Typiskt för alla finngårdar är att de ligger högt i någon sydsluttning, i regel på 2-400 meters höjd över havet. Man hade lärt sig att bosätta sig på den nivå, där man är minst känslig för nattfrost. Andra förutsättningar var att det fanns gott om fisk och villebråd. Här byggde man sin första primitiva bostad, som i regel var en kåta. Kargt och torftigt var det, men ofta låg boplatsen svindlande vackert med utsikt över sjöar, blånande berg och dimfyllda dalar.

Svedjefinnen hade nu två mycket svåra år framför sig, innan han fått sin första rågskörd. Det var inte bara att klara försörjningen för den kommande vintern, man måste också villkorslöst se till att det första svedjefallet blev hugget före vintern. Så var det bostadsfrågan, som måste ordnas, och som ofta det första året, blev mycket primitiv. Hade man boskap med sig, fick man lov att även få tag på foder till djuren.
De första åren var man helt beroende av att man hade en god jakt- och fiskelycka.

Basfödan för svedjefinnen var rågbrödet. Det var således ett livsvillkor för finnarna att svedjebruket lyckades. Det fallhygge, som gjordes det första året, brändes andra året vid midsommartiden. En kväll när brandrisken var liten, slog husfadern eld och tände på. Detta skulle enligt gammal tradition ske på tre ställen och med tre slags eld, nämligen skotteld, flinteld och gnideld. Då eldarna möttes skulle det smälla, och ju hårdare det small, desto bättre blev rågen, trodde man.

När man valde platsen för svedjefallet, sökte man sig till södersluttningar, helst med stor fin granskog, man försökte också undvika allt för stenig mark. Det man såg när elden slocknat var dock ett stenrike, allt var förtärt, inte ett levande strå, inte en skylande mossa. Så snart som askan svalnat skyndade sig finnen att uppluckra marken med en hacka.

Man använde också den typiska finnharven, som torde ha varit synnerligen praktisk på svedjemark och steniga åkrar. Den fastnade ej och pinnarna (grenarna), som var ca 70 cm långa, följde smidigt markens ojämnheter utan att gå sönder. Därefter sådde man fallrågen.
Man sådde mycket tunt och myllade ner, ofta med händerna. Carl Axel Gottlund berättar om en man och hans hustru, som hade fört med sig råg från Finland, att det tog 14 dagar för dem att peta ner den dyrbara sådden, korn för korn på sin rågsved.

Gottlund var en finsk prästson från Savolax i Finland. Efter studentexamen kom han till Uppsala universitet där han läste något år. Därefter gjorde han två vandringar bland finnarna i Värmland och Dalarna. Under den första vandringen år 1817, besökte han finnarna i östra Värmland och västra delarna av Dalarna. Den andra vandringen företogs år 1821, i finnbygderna i västra Värmland, ända upp till Norra Finnskoga.
Det var bägge årslånga vandringar, där han gjorde noggranna anteckningar. Det resulterade i två böcker, som varit till stor hjälp vid forskningen kring finnarna.

Text är hämtad ur avsnittet "Den finska invandringen till Sverige" i häftet "Svedjefinnar" av Uno Berggren, Munkfors, från september 2000.