MANSNAMN
Male names

 

A

Abel hebreiskt.
Abraham
hebreiskt.
Absalon se Axel
Adam
hebreiskt.
Adolf
tyskt.
Adrian
av latinets Adrianus.
Ahl se Alf
Albert
tyskt; jfr Albrekt.
Albrekt
sidoform till Albert.
Albin
av latinets Albinus.
Alexander
grekiskt; jfr Sander.
Alexius
latinsk form av ett grekiskt namn.
Alf
nordiskt; vanligast i Bohuslän och Dalsland, ibland i formen Ahl.
Alfred
engelskt; använt i Sverige sedan mitten av 1700-talet.
Algot
nordiskt; vanligast i Götaland.
Alle
fornsvensk smekform för namn på Al- (t.ex. Algot) eller Alf, förekom i Skåne.
Ex: Alle Gunnarsson, 1683–1736, i Laröd, Allerum; variant: Aller (som dock kan ha sitt ursprung i det tyska Allert, vilket enligt Otterbjörk förekommit i Sverige från 1631.
Allert
tyskt.
Alrik
nordiskt.
Alvaster
fornsvenskt (möjligen av äldre Arnfast; jfr Arvast); förekom i Östergötland.
Amadeus
latinskt.
Amandus
latinskt.
Ambjörn
nordiskt; vanligast i Västsverige.
Jfr Embjörn.
Ambrosius
romerskt av grekiskt ursprung.
Amund
nordiskt.
Ananias
hebreiskt.
Ex: Ananias, född 1822 i Kökar, Åland, bondson. – Hornby sid. 93.
Anders
svensk form av Andreas; mycket vanligt i hela Sverige.
Andor
nordiskt; vanligast i Västsverige.
Andreas
grekiskt; jfr Anders.
Anfinn
fornnordiskt (äldre Arnfin); förekom i nyare tid i Jämtland.
Anian
oklart ursprung, möjligen av ett latinskt namn (Anianus).
Ex: Anian Selius Jubel, född 12 nov 1817 i Lidköping, Västergötland. I almanackan 17 november i äldre tid.
Anifas
franskt (vallonskt).
Ex: häradshövdingen på Åland Anifas Parment, född 1698 i Njurunda, Medelpad, se Kjell Lindblom, Vallonsläkter under 1600-talet II:145.
Anselm
tyskt.
Anton
tysk kortform för latinets Antonius.
Jfr Tönnes.
Anund
nordiskt; dialektala former: Åne, Åner, Ånund.
Arent
lågtysk form av Arnold.
Arild
dansk form av Arnold, förekom i Skåne.
Ex: Arild Bengtsson, född 1693, i Hult, Stenestad sn, Skåne.
Arkel
fornnordiskt, av äldre Arnkel (ursprungeligen Arnkettil), förekom i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet.
Arne
nordiskt; förekom i västra och norra Sverige.
Arnold
tyskt.
Jfr Arent och Arild.
Aron
hebreiskt.
Artur
engelskt av keltiskt ursprung.
Använt i Sverige sedan början av 1800-talet.
Arvast
fornsvenskt (av äldre Arnfast); förekom i Skåne.
Arvid
nordiskt.
Asbjörn
fornsvenskt.
Asger
fornnordiskt.
Ex: Asger Olsson, död 1651/56, i Treskog, Gunnarskog i Värmland, enligt SvA 13:70 (namnet skrivs där felaktigt Asgärd Olsson). – SMP nämner belägg från 1540 från just Treskog.
Asgöt
nordiskt, förekom i Dalsland.
Ex: Asgöt Eriksson, nämnd 1628 i Valbo härads dombok (Edestam).
Aslak se Åsle
Aslev se Åsle
Asmund
nordiskt; vanligast i Skåne och Västsverige.
Assar
nordiskt, vanligast i Skåne men finns också på flera andra håll.
Jfr Sasser.
Asvid
nordiskt, kvarlevde längst i Sydsverige; variant: Assvid.
Ex: Asvid Svensson, 1667–1737, i Färingtofta, Skåne. Jfr Åsvid.
Atte
nordiskt (ursprungligen smekform för Algot, Arvast); vanligast i Värmland.
August
av latinets Augustus, en avledning av Augustinus.
Augustin
av latinets Augustinus.
Axel
nordisk form av bibliska
Absalon.

B


Baltsar
babyloniskt.
Bardo
latinsk form av fornnordiska Barde, bildat till efterleden -bardh (i Hagbardh).
Modéer sid. 42, SMP.
Bartel
av äldre Barthold, tysk ombildning av apostelnamnet Bartolomeus.
Jfr Bertil.
Barthold se Bartel.
Bastian
kortform för Sebastian; förekom i Skåne.
Benal
sannolikt en dialektal form av Bernhard, förekom i Värmland.
Ex: Benal Persson i Överbyn i Fryksände sn (nu Vitsand) omtalas i domböckerna 1621–59 och sonen Bengt Benalsson 1673–90, enligt Gunnar Almqvists utgåvor av Fryksdals härads domböcker.
Bengt
svensk form av latinets Benedictus.
Benjamin
hebreiskt.
Ex: Benjamin Johansson i Norra Hedentorp, Båraryd (Småland), död 1719 (SvA 247:383).
Berge, Beriel se Birger
Bernhard
tyskt.
Jfr Benal och Bernt.
Bernt
lågtysk form av Bernhard.
Bertil
tyskt, diminutiv till namn som Berthold (ej att förväxla med Barthold, se Bartel); variant: Bertel.
Bertram
tyskt.
Birger
nordiskt; förekom bland allmogen i många former: Berge, Beriel, Birgel, Böril jämte Börje.
Björn
nordiskt.
Blanting
oklart ursprung (tyskt?), förekom i Skåne och Blekinge.
Ex: Blanting Trulsson, 1599–1675, i Österröd, Glimåkra.
Blasius
helgonnamn.
I almanackan 3 februari före 1901. – SMP.
Bo
nordiskt.
Bodel se Botel
Bonde
nordiskt; vanligast i Skåne och Småland.
Borgar
fornsvenskt, förekom i Västsverige, motsvarar forntyska Burgheri.
Jfr Borker.
Borker
tyskt, förekom i västra Skåne; av forntyska Burgheri.
Hornby sid. 98. Jfr Borgar.
Botel
skånsk och gotländsk form av Botolf, ibland stavat Bodel och Båtel.
Botolf
ursprungligen fornengelskt; vanligast i Svealand och på Gotland.
Botvid
nordiskt; vanligt i östra Götaland och på Gotland.
Brage
nordiskt (isländskt).
Äldsta belägg är från 1813 (Otterbjörk sid. 81).
Brodde
fornnordiskt; vanligt i Jämtland, Småland och Skåne.
Broder se Bromme och Bror
Bromme
oklart ursprung, sannolikt en fornnordisk smekform (möjligen för Broder), förekom i Blekinge (Medelstads härad) in på 1800-talet.
Bror
nordiskt, av äldre Broder; förekom i Småland och Skåne.
Brun
nordiskt, förekom i Dalsland ännu på 1600-talet.
Ex: Brun Göransson, nämnd 1651 i Nordals härads dombok (Edestam).
Bruno
forntyskt.
Bryngel
dialektal form av Brynolf; vanligast i Västsverige.
Brynolf
nordiskt; under medeltiden populärt i Skara stift.
Brynte
smekform för Brynjulf och Brynolf; mest använt i Västsverige.
Bård
fornsvenskt, av äldre Bardh; förekom i Norrland och Dalsland (dialektalt stavat Båhl).
Modéer sid. 69.
Båtel se Botel
Böke
oklart ursprung, fanns i Skåne.
Ex: Böke Mickelsson, f. 1649, i Koholma, Färingtofta.
Börje
yngre form av
Birger.

C


C- se K-
Celius
sannolikt franskt, förekom bland smeder vid Vira bruk i Uppland.
1697 begravdes ett barn till mäster Celius Matson och 1705 begravdes mäster Celius Hagman (möjligen samma person). Det är dock oklart om namnet fick någon spridning i Sverige. Jfr Selius.

D


Dager fornnordiskt, förekom i Vireda i Småland på 1600-talet.
Dan
kan ha olika ursprung: dels fornsvenskt, dels hebreiskt och dels en kortform för Daniel; förekom i Östergötland.
Daniel
hebreiskt.
Jfr Dan.
David
hebreiskt.
Denis
fransk form av Dionysius.
Namnet förekommer i släkten Kruse från Rämsberget, Gåsborn sn, Värmland, under flera generationer; släkten har sitt ursprung i vallonsläkten Touffar, enligt meddelande från Torbjörn Näs.
Detlof
tyskt.
Didrik
tyskt; förekommer också som Tidrik och Tidik.
Jfr Tideman.
Dine
kortform av Dionysius, förekom i Skåne.
Dionysius
helgonnamn av grekiskt ursprung.
Jfr Denis och Dine.
Djur se Gjord
Dominikus
latinskt.

E


Ebbe nordiskt; smekform för Esbjörn och Embjörn (Ärnbjörn).
Eberhard
tyskt.
Eckard
sidofirm till Eggert.
Edfast
fornnordiskt (av Ødhfast).

Förekom i Jämtland och i bruk där ännu på 1900-talet, enligt Sveriges dödbok.
Edgar
engelskt.
I bruk i Sverige sedan 1820-talet.
Edmund
engelskt.
I bruk i Sverige sedan början av 1600-talet.
Edvard
engelskt.
I bruk i Sverige sedan början av 1600-talet.
Edvin
engelskt.
I bruk i Sverige sedan slutet av 1700-talet.
Efraim
hebreiskt.
Eggert
tyskt.
Jfr Eckard.
Egidius
helgonnamn av grekiskt ursprung.
Jfr Gilius, Gillis, Ilian.
Egil
västnordiskt.
Egron
nybildning från början av 1800-talet.
Einar
nordiskt (isländskt).
I bruk i Sverige från 1820-talet.
Ejlert
tyskt.
Ejvind se Öven
Elf
fornsvenskt (av äldre Elif; jfr Elver); förekom i Östergötland.
Ex: Elf Nilsson, född 1600, bonde i Idebo, Malexander sn, Östergötland (SvA 233:294). Enligt Otterbjörk sid. 85 är namnformen belagd första gången 1501.
Elias
hebreiskt (bibliskt).
Elieser
hebreiskt.
En prästson fick 1712 detta namn i Tengene sn, Västergötland (Fem artiklar om personnamn, 1982). – Hornby sid. 102.
Elis
nysvensk form av Elias.
I almanackan på 1790-talet (14 juni).
Ellebrat
oklart ursprung (tyskt?), förekom i Skåne.
Ex: Ellebrat Pålsson, son till Pål Ellebratsson, 1647–1722, i Katslösa, Kvistofta sn, Skåne.
Elling
variant av Erling; förekom i Härjedalen.
Elof
nordiskt (av äldre Elef); vanligast i Värmland.
Elon
hebreiskt.
I bruk i Sverige sedan 1830-talet.
Elver
nordiskt (troligen av ett äldre Elif; jfr Elf); förekom i Småland.
Elving
sannolikt av räkneordet elva.
I bruk sedan 1830-talet.
Emanuel
hebreiskt.
Embjörn
nordiskt, av äldre Ærnbiorn, sidoform till Ambjörn (Arnbiorn); vanligast i Svealand.
Ex: Embjörn Andersson, nämnd 1610–29, bergsman i Saxe, Söderbärke sn, Dalarna (SvA 243:1524). – SMP I:140.
Embrikt
dialektal form av Engelbrekt.
Emil
fransk form av latinets Æmilius.
Enar
nordiskt; vanligast i Jämtland och Värmland.
Enevald
sannolikt ursprungligen forntyskt.
Engelbert
tyskt; variant av Engelbrekt.
Engelbrekt
tyskt; vanligt i Dalarna och södra Norrland.
Jfr Embrikt och Engelbert.
Engle
tyskt, använt i Skåne sedan slutet av 1400-talet.
Ex: Engle Jepsson, levde på 1690-talet i Rögnaröd, Färingtofta. – SMP.
Enok
hebreiskt (bibliskt).
I bruk i Sverige sedan 1500-talet.
Erasmus
äldre variant av Rasmus.
Erengisle
tyskt; vanligt i Småland.
Erhard
tyskt.
Erik
nordiskt; mycket vanligt i hela Sverige.
Erland
nordiskt.
Erling
nordiskt.
Ernfrid
tyskt.
I bruk i Sverige sedan slutet av 1700-talet.
Ernst
tyskt.
Esaias
grekiskt form av ett hebreiskt namn.
Belagt i Sverige från 1620.
Esbjörn
nordiskt; vanligt i Jämtland och Västsverige.
Eskil
nordiskt.
Eugen
fransk form av latinets Eugenius, ursprungligen ett grekiskt namn.
Evald
tyskt.
Even se Öven
Evert
lågtysk form av
Eberhard.

F


Fabian av latinets Fabianus.
Fader
fornsvenskt, förekom i Sydsverige; sidoform: Fadder.
Fajer
skånsk form av Fader.
Fale
fornsvenskt, av äldre Fardhe; vanligt i mellersta Norrland.
Modéer sid. 69.
Faltin
variant av Valentin.
Fardhe se Fale
Farman
fornsvenskt.
Faste
fornnordiskt; vanligt i Jämtland.
Felix
latinskt.
Ferdinand
tyskt.
Filip
grekiskt.
Filpus
fornsvensk form av Filip.
Finnvid
fornsvenskt.
Florus
maskulin form Flora.
Ex: Adam Florus Lilliecrona, född 1830 i Välinge, Skåne (EÄ IV:688).
Folke
nordiskt; vanligt i Östergötland och Småland.
Folkvar
tyskt, förekom i Skåne.
Ex: Folkvar Olofsson, f. 1660, i Svinön, Loshult, son till Olof Folkvarsson. – Hornby sid. 104, SMP.
Frans
tysk form av latinets Franciskus.
Fredrik
tyskt.
Frenne
yngre form av nordiska Frände; vanligast i Skåne, främst Göinge.
Fridolf
tyskt.
Fritjof
nordiskt.
Frits
tysk smekform av Friederich.
Frosten
variant av Frösten; vanligast i norra Skåne och norra Östergötland.
Frände se Frenne
Frösten
fornsvenskt; förekom i södra Östergötland.
Fullmo
fornsvenskt, ursprungligen Folkmodh.
Ex: Fullmo Gustafsson (1613–83), skräddare och kyllersnidare i Stockholm, ägde stenhus vid Köpmansgatan (Svenska ättartal 1896, sid. 187–90). – Modéer sid. 54.

G


Gabriel hebreiskt.
Gamaliel
hebreiskt.
Ex: frälsefogden Gamaliel Palmgren (1690–1756) i Frössvik, Oppeby sn, Östergötland, och klockaren Gamaliel Eriksson i Tjällmo, Östergötland (gift 1691), vilken var son till en präst.
Gammal
fornsvenskt, ursprungligen ett tillnamn.
Modéer sid. 37.
Geffle se Givlög
Georg
av latinets Georgius, ursprungligen grekiskt.
Jfr Jurgen, Jörgen och Örjan.
Gerhard
tyskt.
Gerlak
nordiskt (eller tyskt), förekom i Dalarna på 1500-talet.
SMP, Hornby sid. 105.
Germund
nordiskt; vanligast i östra Götaland.
Geronymus se Hieronymus
Gert
kortform av Gerhard.
Gertorn
fornsvenskt; vanligast i Sydsverige, ibland skrivet Gerton eller Hjerton.
Gestil se Gästil
Gideon
hebreiskt.
Gilbert
germanskt.
Gilgen se Ilian
Gilius
latinskt, ombildning av helgonnamnet Egidius.
Gillis
svensk ombildning av franska Giles, latinets Gilius.
Gise
nordiskt, förekom i Småland och Blekinge; variant: Gyse.
Enligt SMP enbart belagt i Småland på 1500-talet; Kjell Öhman meddelar att namnet också förekommer i Medelstads härad i Blekinge.
Gisle
nordiskt; vanligast i Skåne och Småland, ibland i formen Gissel.
Givlög
nordiskt, typiskt för Norrland, förekom på 1500-talet som Geffle och liknande.
Bottniska personnamn sid. 94. SMP.
Gjord
fornsvenskt; förekom i många dialektala varianter: Djur, Gjohl, Gjöl, Gjur, Jurd, Jul, Jord.
Formen Djur förekom i Blekinge, främst i Edestad, Förkärla och Listerby socknar, enligt meddelande från Annika Otfors. Jul (Jull) förekom i Bohuslän och Dalsland.
Gofast se Gudfast
Gottfrid
tyskt.
I bruk i Sverige sedan 1620-talet.
Gotthard
tyskt.
I bruk i Sverige sedan 1630-talet.
Gottskalk
tyskt.
Jfr Gudska.
Govast, Govaster se Gudfast
Gregers
svensk form av Gregorius.
Jfr Grels.
Gregorius
latinsk form av ett grekiskt namn.
Jfr Gregers och Grels.
Grels
yngre form av Gregers; vanligast i Norrland och Finland.
Grim
nordiskt; förekom i Bohuslän.
SMP.
Grubbe
nordiskt, förekom i Skåne.
Ex: Grubbe Jepsson, 1675–1710, i Ausås. – SMP.
Gude
kortform av namn med förleden Gud-; förekom i Bohuslän.
Gudfast
nordiskt, förekom i Dalarna och Jämtland.
Namnet har i Mellansverige förekommit i flera varianter: Govast, Gofast, Govaster, Gudvaster (ex: Gofast Mickelsson i Noret, Mora sn, Dalarna, som levde kring sekelskiftet 1600).
Gudlek
nordiskt, förekom på 1500-talet i Dalsland och Ångermanland.
SMP.
Gudmund
fornnordiskt.
Gudska
tyskt, yngre form av Gottskalk, förekom i Skåne.
Ex: Gudska Ottosson född ca 1662 i Hög sn, son till Otto Gudskasson. En sonson till Gudska fick i Annelöv 1737 namnet Gudskaf (sannolikt har prästen påverkats av namnet Gustaf).
Gudvast(er) se Gudfast
Gullbrand
fornsvenskt; vanligast i Västsverige.
Gulle
smekform av Gullik (i äldre tider också för andra namn på Gud-, Gull-).
Gullik
fornsvenskt, av äldre Gudhlek; vanligast i mellersta Norrland.
Modéer sid. 69.
Gumme
smekform för Gudmund; vanligast i östra Småland och på Öland.
Gunbjörn
nordiskt; förekom i Härjedalen.
Gunnar
nordiskt.
Gunne
nordisk kortform av namn på Gun- (t.ex. Gunnar), vanligast i Västsverige och i Skåne.
Ex: Gunne Pålsson, född 1683, i Torp, Välinge.
Gustav
svenskt.
Guttorm
fornnordiskt; vanligast i Härjedalen och Bohuslän.
Gyse se Gise
Gälar
fornsvenskt (av äldre Gärdar); förekom i Svealand.
Gästil
fornsvenskt, sannolikt av ett äldre Gästulv, endast känt från sydvästra Finland och Stockholm.
Ex: Gästil Olsson i Björsboda, Föglö sn, Åland, nämnd 1597–1605. – SMP.
Gödmar
fornsvenskt, ursprungligen Gøtmar, förekom ganska allmänt 1650–1750 i nordvästra Skåne.
Ex: Gödmar Nilsson, 1711–84, i Skättekärr, Brunnby. – Modéer.
Göran
yngre form av Örjan.
Götar
nordiskt; vanligast i Västergötland och Bohuslän.
Göte
nordiskt.

H


Habord svensk form av Hagbard; vanligast i Mellansverige, ibland stavat Habbol, Habor, Håbbol.
Haftor
nordiskt (norskt), förekom i Dalarna och Härjedalen ännu på 1700-talet.
Hakvin
av latinets Haquinus (= Håkan).
Halle
kortform för namn på Hal- och smekform för Harald; förekom på Gotland.
Halsten
nordiskt; vanligast i Värmland.
Halvard
nordiskt; vanligast i västra och norra Sverige (särskilt Västerdalarna) och på Gotland.
Jfr Halvor.
Halvor
norsk form av Halvard; vanligast i norra Bohuslän.
Hammen
nordiskt (av äldre Hamund); förekom i Skåne.
Hampus
smekform för Hans, torde återgå på ett forntyskt namn.
Belagt i Sverige från tidigt 1700-tal. Se också SAS 1988, sid. 127–30.
Hans
ursprungligen tysk kortform av Johannes.
Harald
nordiskt.
Harok
svenskt, levde kvar på 1500-talet i Södermanland (Ytterselö).
SMP.
Hartman
smekform för Hartvig.
Hartvig
tyskt.
Jfr Hartman.
Havard
nordiskt; levde kvar som Håvel och Håvål i Dalsland och Bohuslän på 1600-talet.
Heden
nordiskt (äldre Hidhin).
1692 fick ett barn namnet i Tengene sn, Västergötland (Fem artiklar om personnamn, 1982). SMP.
Helge
nordiskt; vanligast i Västsverige och Norrland i dialektala varianter som Helle, Hälje, etc.
Helmer
tyskt, i bruk i Sverige sedan 1630-talet.
Hemming
nordiskt.
Hennike
tyskt (ursprungligen en smekform för Johannes/Hans och Henrik, men i Sverige brukat som ett eget namn).
Förekom i Söderbärke sn, Dalarna, och Norberg sn, Västmanland, under 1500- till 1700-talet (SvA 243:280 och 2240). – SMP, Hornby sid. 109.
Henning
tyskt.
Henrik
tyskt; förekommer i många former: Hendrik, Hindrik, Hinder, etc.
Jfr Hennike och Hinse.
Herbert
tyskt.
I bruk i Sverige sedan 1640-talet.
Herlek
fornsvenskt.
Herlof
fornsvenskt.
Herman
tyskt.
Använt i Sverige sedan 1200-talet, under medeltiden främst av stadsbor. SMP.
Hermod
nordiskt; förekom i Skåne.
Herse
sannolikt en smekform för fornsvenska Hersten; förekom i Norrland.
Hidhin se Heden
Hieronymus
grekiskt.
Ex: På 1500-talet fanns en Geronymus i Ström sn, Jämtland (SMP). I almanackan 30 september före 1901.
Hildebrand
tyskt; förekom i norra Östergötland; sidoform: Hillebrand.
Ex: Hillebrant Hansson (1703–69), husbonde i Mangårda, Lye sn, Gotland (SvA 120:30). – SMP.
Hiller
nordiskt, sannolikt av äldre Hilde; förekom i Skåne ännu på 1700-talet, ibland i formerna Hillert och Hillart.
Ex: Jöns Hillersson (Hillartsson), född ca 1698 i Viarp, Härslöv, hade en son Hiller, född 1734. - SMP.
Hindrik, Hinder se Henrik
Hinse
tyskt, diminutiv till Henrik.
Hjerton se Gerton
Holger
variant av Holmger; vanligast i Sydsverige.
Holmfast se Holvaster
Holmger
nordiskt; förekom i flera varianter: Holger, Homger, Honger, Hollinger, Holing.
Holmvid se Holvid
Holsten
nordiskt (av äldre Holmsten); vanligast i Östergötland och Bergslagen.
Holvaster
nordiskt (av äldre Holmfast); förekom på Södertörn.
Holvid
nordiskt, ursprungligen Holmvidh.
Förekom på Åland på 1500-talet, enligt Åländska handlingar 1530-1634, del II:1.
Homger, Honger se Holmger
Hubert
tyskt.
I bruk i Sverige sedan 1600-talet.
Hugo
tyskt.
I bruk i Sverige sedan 1600-talet.
Håbbol se Habord
Håkan
nordiskt.
Hård
nordiskt, levde kvar på 1500-talet i Dalarna och Västergötland.
Ex: Hård Ersson i Västermyckeläng, Älvdalen sn, Dalarna, nämnd i mantalslängd 1628. - SMP.
Håvel se Havard
Hälje se Helge

I


I
lian svensk form av tyska Gilgen, Ilgen, ombildning av Egidius.
Jfr Gilius och Gillis.
Inge
nordiskt; vanligast i Östergötland.
Ingebrekt
variant av Engelbrekt som förekom i Härjedalen.
Typiskt för västra Härjedalen, där formen Engelbrekt inte förekommer. I bruk ännu på 1910-talet i Tännäs, enligt Sveriges dödbok.
Ingel
nordiskt; yngre form för Ingjald och Ingolf.
Ingeman
skånsk form av Ingemund.
Ingemar
nordiskt; vanligast i Medelpad.
Ingemund
nordiskt.
Ex: Ingemund Pålsson (1607-86), bonde i Råby, Håtuna sn, Uppland (SvA 245:64).
Inger se Ingvar
Ingevald
nordiskt.
Ingjald se Ingel
Ingolf
nordiskt; vanligast i Östergötland.
Ingvar
nordiskt; vanligast i Skåne i former som Ingor och Inger.
Isak
bibliskt.
Isidor
grekiskt.
I bruk i Sverige sedan 1800-talets början.
Israel
hebreiskt; vanligast i Ångermanland.
Ivan
rysk form av Johannes.
Äldsta belägg är från 1797, enligt Otterbjörk sid. 102.
Ivar
nordiskt; skånsk sidoform:
Iver.

J


Jakob hebreiskt; sidoformer: Jap(er) och Jåp(er).
Jfr Jeppe.
Jan
kortform för Johan (av lågtyska Jahan); använt i skrift i Sverige sedan 1600-talet.
På 1700-talet kan personer omväxlande kallas Johan och Jan (och även Jean och Jaen).
Jap(er) se Jakob
Jarl
nordiskt.
Äldsta belägg i nysvensk tid är från 1818.
Jasper se Jesper
Jeppe
smekform för Jakob; varianter: Jeppa (i Skåne) och Jep.
Jeremias
hebreiskt.
Jesper
dansk form av tyska Jasper (samma namn som Kasper).
Joakim
hebreiskt.
Jockum
dansk och tysk form för Joakim.
Joducus se Jost
Joel
hebreiskt.
I bruk i Sverige sedan slutet av 1500-talet.
Joen
sidoform till Johan (möjligen ibland också till Jon); vanligast på 1500- och 1600-talet.
Johan
svensk form av Johannes, vanligt namn i hela Sverige.
Jfr Jan och Joen.
Johannes
grekisk form av ett hebreiskt namn (Jochanan); många namn har sitt ursprung i detta namn: Johan, Jöns, Hans, John, Joen, Jan och Ivan (se dessa).
Jfr även Jonas.
John
engelsk form av Johan.
I bruk i Sverige sedan början av 1700-talet.
Jon
för det mesta en kortform av Jonas, men kan under 1500- och 1600-talet ibland vara en sidoform till Johan (Joan, Joen).
Jfr Jonas.
Jonas
grekisk form av ett hebreiskt namn (Jona); vanligast i Skåne och Norrland.
Namnet torde inte ha blivit allmänt hos allmogen förrän i slutet av 1600-talet och på 1700-talet. I äldre tid förekom det mest i kortformen Jon, som lätt förväxlas med Joen (av Johan). Sådana förväxlingar gjordes redan i samtiden, vilket ytterligare förvillar för forskaren. - Jfr Jon.
Jonatan
hebreiskt.
I bruk i Sverige sedan 1600-talet.
Jord se Gjord
Jordan
germanskt; förekom i Värmland.
Josef
hebreiskt.
Josias
hebreiskt.
Jost
variant av grekiska Joducus.
Hornby sid. 114.
Jul se Gjord
Julius
latinskt.
I bruk i Sverige sedan 1500-talet.
Jurd se Gjord
Jurgen
tysk form av Georg.
Justus
latinskt.
I bruk i Sverige sedan 1600-talet.
Jåp(er) se Jakob
Järle
fornsvenskt.
Jöns
svensk form av Johannes.
Jfr Jösse.
Jörgen
dansk form av Georg.
Jösse
smekform för
Jöns.

K


Karl nordiskt.
Karsten
lågtysk form av Kristian; skrivs ibland Kasten.
Kasimir
oklart ursprung (polskt?).
Ex: kaptenen Kasimir Vilhelm Lilliecrona, född 1718, var uppkallad efter prinsen av Hessen-Homburg som bar honom till dopet (EÄ IV:685).
Kasper
tysk sidoform till Jasper (Jesper), ursprungligen ett persiskt namn.
Kersten
[tj-] sannolikt en form av Kristian; förekom i Skåne.
Kettil
nordiskt; vanligast i Västergötland.
Kjell
yngre form av Kettil; vanligast i Jämtland och Skåne.
Kjellar
fornsvenskt; vanligast i Västergötland och Värmland.
Ex: Kjellar Svensson (1703-84), hemmansägare i Stubberud, Älgå sn, Värmland (SvA 223:62).
Kjellbjörn
fornsvenskt.
Kjellmund
fornsvenskt.
Kjellvast
fornsvenskt (av äldre Kjellfast).
Klas
tysk kortform av Nikolaus.
Klemet
latinskt (av Klemens); vanligt i Norrland och länge ett populärt lapskt förnamn.
Knut
nordiskt.
Konrad
tyskt.
Jfr Kort och Kurt.
Konstantin
latinskt.
Korfits
latinskt, förekom i Skåne.
Ex: Korfits Jöransson, 1674-1756, i Mölleläge, Brunnby. Vanligt inom adeln, arvnamn inom ätten Beck-Friis (stavat Corfitz). - Hornby.
Kornelius
latinskt; vanligast i Västsverige och Skåne.
Kort
lågtysk form av Konrad.
Jfr Kurt.
Krispin
okänt ursprung (tyskt?).
Ex: Johan Krispin von Schwartzenhoff (1685-1738), löjtnant (EÄ VII:90). I almanackan 25 oktober före 1901.
Kristen
sidoform till Kristian; vanligt i Bohuslän och Skåne.
Kristiern
äldre sidoform till Kristian
Kristian
av latinets Christianus.
Jfr Kersten, Kristen, Kristiern.
Kristman
fornsvenskt.
Kristofer
ursprungligen grekiskt.
Krok
nordiskt, förekom i Skåne, Blekinge och Bohuslän (ibland stavat Krog).
Ex: Länsmannen Krok Olofsson i Kyrkefjäll, Klövedal sn (Bohuslän), död ca 1626 (SvA 98:622).
Kruse
okänt ursprung, endast känt från Färgaryd i Småland.
Ex: Kruse Bengtsson i Sonhult, Färgaryd (gift 1696) och dennes son Per Krusesson, född 1708 (SvA 239:116).
Kurt
yngre form av Kort, brukad i Sverige från mitten av 1700-talet.
Käll- se Kjell-
König
tyskt; vanligast i övre Norrland.
Ex: Birkarlen König Olofsson i Umeå, far till ärkebiskop Petrus Kenicius, född 1555. - Modéer sid. 89.

L


Lage nordiskt; vanligast i Småland.
Lambert
tyskt.
Lambrekt
äldre variant av Lambert, förekom i Härjedalen ännu på 1800-talet.
Lars
svensk form av latinets Laurentius.
Lave
nydansk form av Lage; vanligast i Sydsverige.
Leander
grekiskt.
Äldsta belägget är från 1780.
Leckard
latinisering av Lek, en äldre form är Lechardus.
Äldsta belägget är från 1683.
Lek
fornsvenskt; förekom i västra Värmland.
Lennart
lågtysk form av Leonhard.
Leo
latinskt.
Belagt i Sverige från mitten av 1700-talet.
Leonard
tyskt.
Levin
tyskt.
Belagt i Sverige från 1640-talet, i almanackan på 1600-talet.
Libert
tyskt, förekom i Skåne.
Ex: Libert Jakobsson, 1690-talet, klockare i Norra Rörum. - Hornby sid. 116.
Lindorm
nordiskt.
Linnar
dialektal form av Lindorm; vanligast i Västergötland.
Linus
latinskt.
Loe
sannolikt svensk form av Louis och inkommet till Sverige med valloner.
Ex: Loe Persson, född 1760, kolare vid Galtströms bruk, Medelpad.
Louis
fransk form av Ludvig.
Belagt i Sverige från 1640-talet.
Lorens
tysk form av latinets Laurentius (= Lars).
Love
svensk nybildning från slutet av 1700-talet.
Ludvig
tyskt.
Ex: Ludvig Ingemundsson (1662-1720), bonde i Råby, Håtuna sn, Uppland (SvA 245:32).
Lukas
grekiskt.
Lyder
tyskt.
Lövert
sannolikt tyskt.
Ex: Häktmakaren och borgaren i Linköping Lövert Johansson dömdes 1709 vid hammartinget vid Norrköpings mässingshammare för stöld. Samma person fick 1696 en son Peter i Hjo stad, Västergötland.

M


Magnus latinskt.
Jfr Måns.
Malakias
bibliskt, vanligt i Finland.
Ex: Malakias Göransson, född 1767 i Bötom, Lappfjärd, Österbotten (HisKi). I almanackan 8 februari före 1901.
Malkolm
keltiskt.
Malte
danskt (tyskt).
Manne
fornsvenskt; förekom i Skåne; i senare tid också smekform för Emanuel, Manfred, etc.
Marius
latinskt.
Markus
latinskt.
Markvard
tyskt, förekom bland bergsmän i Kopparbergslagen på 1500- och 1600-talet (bland annat i ätten Stiernhielm).
Marsilius
troligen latinskt.
Ex: Marsilius Persson i Lövvik, Sund sn, Åland, nämnd 1557-60 (Ål. handl. II:1).
Martin
av latinets Martinus.
Mats
svensk form av Mattias; mycket vanligt, särskilt östra Sverige; i Skåne dominerar formen Mattis.
Matteus
latinsk form av samma namn som Mattias.
Mattias
hebreiskt.
Jfr Mats och Matteus.
Maurits
av latinets Mauritius.
Melker
hebreiskt.
Mickel
svensk form av Mikael.
Mikael
hebreiskt.
Jfr Mickel.
Modvig
sannolikt tyskt.
Ex: Avskedade dragonen Modvig Gripenfeldt dog 1803 i Huddunge sn, Västmanland, och glasföraren Modvig Laurin avled 1820 i Vissefjärda sn, Småland.
Moses
bibliskt; vanligast i Norrland och bland judar.
Måns
svensk form av Magnus.
Mårten
svensk form av Martin; vanligast i Norrland och Skåne.

N


Nanne fornsvenskt, kortform av Nannulf.
Napoleon
italienskt.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet (Georg Carl von Döbeln var först i Sverige med att uppkalla en son efter den franske kejsaren).
Natanael
hebreiskt.
Ex: Natanael Olofsson, 1725-91, bonde i Krångede, Ragunda sn, Jämtland.
Niklas
av äldre Nikolaus.
Nikodemus
grekiskt.
Nikolaus
grekiskt.
Jfr Klas, Niklas och Nils.
Nils
svensk form av Nikolaus; mycket vanligt i så gott som hela Sverige.
Njord
av omstritt ursprung.
Noak
bibliskt.
Ex: hustru Maria Noaksdotter avled 1716 i Slättberg, Orsa sn (Dalarna), 56 år. Möjligen var hon av vallonskt ursprung, enligt meddelande från Torbjörn Näs.

O


Odert tyskt.
Offe
nordiskt, kortform av namn på -olf, -ulf, förekom i Sydsverige.
Ex: Nils Offesson, född 1724, bonde i Maglehem, och Offe Johansson, 1632-1712, i Oredstorp, Norra Rörum. - Hornby.
Ola
skånsk och västsvensk form av Olof.
Olaus
latinsk form av Olof.
Ole
dansk-norsk form för Olof; vanligast i Bohuslän.
Oliver
franskt.
Olof
nordiskt; mycket vanligt i hela Sverige.
Jfr Ola, Olaus och Ole.
Ored
skånskt.
Orm
fornsvenskt.
Ormar
nordiskt, förekom i Skåne.
Ex: Ormar Svensson, 1587-1668, i Boarp, Osby. - Modéer.
Oskar
engelskt, sannolikt av keltiskt ursprung.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet.
Ossian
keltiskt.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet.
Otte
fornnordiskt, kortform av bland annat Ottar, förekom i Kopparbergslagen och Jämtland ännu på 1600-talet.
Otto
tyskt.
Ove
danskt (motsvarar svenska Åke); förekom i Skåne.

P


Palle yngre form av Palne.
Hornby sid. 120.
Palne
nordiskt, av äldre Palni(r), förekom i Skåne.
Ex: Palne Nilsson, nämnd 1742, i Kärra, Strövelstorp sn, Skåne. - Hornby sid. 120.
Pascalis se Påske
Patrik
engelskt.
Paul
tysk och fransk form av latinets Paulus, gängse i Sverige sedan 1600-talet.
Jfr Pål och Påvel.
Peder
fornsvensk (och dansk) form av Petrus.
Per
svensk form av Petrus; mycket vanligt i hela Sverige.
Pet(t)er
nysvenska former av Petrus; varianterna Petter och Peter är dialektala skillnader.
Petrus
grekiskt.
Jfr Peder, Per och Pet(t)er.
Polykarpus
latinsk form av ett grekiskt namn.
Hornby sid. 121.
Pontus
latinskt (eller möjligen grekiskt), använt i Sverige sedan början av 1600-talet.
Hornby sid. 121.
Prebjörn
vendiskt, motsvarar danska Preben, förekom i Skåne.
Ex: Prebjörn Augustinsson, f. 1701, son till Augustin Prebjörnsson i Ängelholm. - Hornby sid. 121.
Pål
svensk form av Paul(us).
Påske
nordisk form av latinets Pascalis; vanligast i Bohuslän.
Hornby sid. 121.
Påvel
svensk form av Paul(us).
Pähr, Pär se Per

R


Rafael hebreiskt.
Ragvald
nordiskt (av äldre Ragnvald).
Jfr Ral och Raval.
Ral
kortform av Ragvald; förekom på Vikbolandet.
Ramund
fornsvenskt; vanligast i Östsverige.
Rasmus
grekiskt; vanligast på Gotland och i Bohuslän.
Raval
kortform av Ragvald.
Rear
västsvensk variant av norska Reidar; variant: Reer.
Reimund
tyskt.
Reineke
smekform för Reinhard.
Reinhard
tyskt.
Jfr Reineke.
Reinhold
tyskt; variant: Renholt.
Rikard
tyskt; vanligast i Jämtland, stundom stavat Rekard, Rekål.
Roar
fornsvenskt namn som levde kvar i Dalarna på 1500-talet.
Meddelande från Torsten Berglund.
Robert
tyskt.
Roel
norskt, av Roald, i bruk i Härjedalen på 1700- och 1800-talet.
Ex: Roel Persson, född 1810 i Vemdalen sn, skattebonde i Buskan (SvA 203:2).
Roger
engelskt.
I bruk i Sverige sedan slutet av 1700-talet.
Rol
kortform av Rolf eller Rolof.
Roland
tyskt.
Rolf
nordiskt (av äldre Rodulf och Rodlef) eller lågtyskt (av Rudolf).
Rolof
lågtysk form av Rudolf.
Ruben
hebreiskt.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet.
Rudolf
tyskt (av äldre Hrodulf).
Jfr Rolf och Rolof.
Rutger
tyskt.

S


Sakarias hebreiskt.
Sakris
sidoform till Sakarias.
Salmund
nordisk form av Salomon.
Salomon
grekiskt form av ett hebreiskt namn.
Samson
hebreiskt; förekom i Jämtland och Blekinge.
Samuel
hebreiskt.
Sander
kortform till Alexander.
Sante
fornsvenskt kortnamn till Alesant (= Alexander) eller Finzant (= Vincent).
Sasser
smekform för Assar, använd i Skåne.
Sebastian
grekiskt.
Sebbe
kortform av Sebjörn.
Ex: Sebbe Larsson i Boda, nämnd vid Mora ting 1548 (Dalarnas domb I:AI:1).
Sebjörn
fornsvenskt, möjligen av äldre Sigbjörn.
Ex: Sebjörn Nilsson i Nusnäs, nämnd vid Mora ting 1548 (Dalarnas domb I:AI:1). Jfr Sebbe. - Otterbjörk sid. 122.
Sefast
fornnordiskt (möjligen av äldre Sigfast), förekom i Dalarna och Jämtland.
Seger
norrländsk form av Sigurd.
Segol
västsvensk form av Sigurd.
Selius
oklart ursprung (latinskt?).
Ex: Anian Selius Jubel, född 12 nov 1817 i Lidköping, Västergötland. Jfr Celius.
Semming
oklart ursprung, förekom i Härjedalen.
Serva
franskt (troligen av Gervais), inkom till Sverige med valloner.
Namnet förekom i Lungsund och Kroppa i Värmland i början av 1700-talet. Ex: Serva Eriksson, mantalsskriven 1691 i Lillefors, Kroppa sn, vallonättling och hammarsmed.
Set
hebreiskt.
Sevast se Sefast
Seved
nysvensk form av Sigvid.
Severin
latinskt.
Sibbe
fornsvensk smekform av Sigbjörn.
Sibbjörn se Sigbjörn
Siffer
äldre, dialektal sidoform till Sigfrid.
Sigbjörn
nordiskt; förekommer ofta i formen Sibbjörn.
Jfr Sebbe, Sebjörn och Sibbe.
Sigfrid
tyskt.
Jfr Siffer.
Sigge
smekform för namn på Sig-.
Sigleif
nordiskt; förekom på Gotland.
Sigmund
nordiskt.
Sigurd
nordiskt.
Jfr Seger och Segol.
Sigvard
nordiskt (germanskt).
Jfr Sivert.
Sigfast se Sefast
Sigvid se Seved
Simon
grekisk form av hebreiska Simeon.
Sivert
sidoform till Sigvard; vanligast i Bohuslän och Dalsland i många varianter: Sivar, Sivard, Siver.
Sixten
fornsvenskt, av äldre Sigsten.
Sjul
av äldre Sjurd, en form av Sigurd, främst brukad i Norrland.
Sjunne
fornsvenskt; vanligast i Skåne.
Skarel
okänt ursprung, förekommer (enbart?) bland samer.
Ex. Skarel, född 1704 i Kall sn, Jämtland, son till lappen Olof Torkilsson och Marin Jonsdotter. - Acta Genealogica I (1996), sid. 38.
Skåning
oklart ursprung, förekom i Skåne.
Ex: Skåning Olofsson, 1680-1740, i Väsmanstorp, Riseberga.
Somman
oklart ursprung (nordiskt?), förekom i Konga härad i Småland till mitten av 1800-talet.
Sone
sidoform till Sune; vanligast i Skåne och Blekinge i olika varianter som Såne, Sånne, Söne.
Spjälbo
variant av fornsvenska Spjälbode, förekom i Västerbergslagen på 1600-talet.
Ex: Spjälbo Persson, död 1629, i Persbo, Grangärde sn, Dalarna. Jfr Spjälle.
Spjälle
smekform för fornsvenska Spjälbode; typiskt för Norrland.
Jfr Spjälbo.
Staffan
nordisk variant av latinets Stephanus.
Stefan
latinskt namn av grekiskt ursprung.
Stellan
ovisst ursprung.
Sten
nordiskt; vanligast i Norrland.
Ex: Sten Persson, död 1788, bonde och smed i Hede sn, Härjedalen (SvA 202:14).
Stenbjörn
fornsvenskt, förekom i Dalarna på 1500-talet.
Stenkil
nordiskt; förekom i Skåne.
Storbjörn se Styrbjörn
Stricker*
nordiskt, förekom i Skåne.
Ex: Stricker Svensson, 1673-1741, i Eket, Norra Rörum.
Strånge
nordiskt, möjligen danskt, av äldre Strange; förekom i Uppland och Blekinge samt i Dalarna (där i formen Strångel).
Se Släkt och hävd 1969 sid. 247-48.
Sture
svenskt.
Använt som förnamn sedan mitten av 1700-talet.
Styrbjörn
fornsvenskt; ibland skrivet Storbjörn, Störbjörn.
Störje
yngre form av fornsvenska Styrger; förekom i Småland.
Sundvis
sannolikt nordiskt (norskt?), förekom i Jämtland.
I bruk ännu på 1920-talet, enligt Sveriges dödbok.
Sune
fornsvenskt; vanligast i östra och södra Götaland.
Svante
svensk kortform av vendiska Svantepolk.
Sven
nordiskt; mycket vanligt namn, särskilt i Syd- och Västsverige.
Svenning
nordiskt (svenskt), förr vanligt i Västsverige.
Ex: Svenning Jonsson (1713-73), gästgivare i Öreryd, Småland (SvA 247:36).
Sverker
svenskt.
Sverkil
variant av Sverker, vanligast i Hälsingland.
Sylvester
latinskt.
Såne se Sone
Söffring
dansk form av Severin, av latinets Severinus.
Jfr Sören.
Söne se Sone
Sören
yngre form av Söffring; vanligast i Syd- och Västsverige

T


Tage nordiskt (danskt) namn; vanligast i Skåne.
Teodor
grekiskt.
Teofil
grekiskt.
Teus
kortform för Matteus.
Tideman
tyskt, smekform av Didrik.
Namnet har funnits i Norden sedan medeltiden och inkom sannolikt först till städerna med tyska handelsmän, varpå det i en del bygder spred sig till allmogen, dock utan att någonstans bli särskilt vanligt; det har i formen Timan levt kvar till våra dagar i Vinslöv i Skåne.
Tidik, Tidrik se Didrik
Timan se Tideman
Timoteus
grekiskt.
Ex: Timoteus, född 1820 i Borgnäs, Nyland, son till en skomakare (HisKi). I almanackan 9 maj före 1901.
Tobias
grekisk form av ett hebreiskt namn.
Tol
dialektal form av Tord.
Tolf
fornsvenskt (av äldre Torulf).
Tolle
fornsvensk smekform för Torlef; vanligast i Bohuslän.
Tomas
grekiskt.
Torbjörn
nordiskt; vanligast i Västsverige.
Tord
nordiskt (av ett äldre Thorfridh).
Tore
nordiskt (av ett äldre Thorir).
Torfrid se Tord
Torger
nordiskt; förkom i Bohuslän.
Jfr Törje.
Torkel
nordiskt (av äldre Torkettil).
Torla
oklart ursprung (nordiskt?), förekom i Skåne.
Ex: Torla Oredsson, nämnd 1651, i Gräsljunga, Visseltofta.
Tormar
nordiskt, förekom i Skåne.
Ex: Tormar Tulesson, levde i början av 1700-talet i Filborna, Helsingborg, och hans son Tulson Tormarsson.
Torsten
nordiskt.
Torvald
nordiskt.
Torvid se Tove
Toste
smekform för Torsten.
Tove
smeknamn för namn som Torvald och Torvid.
Troed
sidoform till Trued.
Tron
nordiskt; sentida variant av Trond, förekom i Härjedalen och Bohuslän.
Trotte
nordiskt; vanligast i Värend.
Trued
skånsk form av fornsvenska Torgot.
Jfr Troed.
Truls
skånsk kortform av fornsvenska Torgils.
Tue se Tuve
Tule
kortform av namn på Tor- med en efterled som börjar på l (t.ex. Torleif, Torlak och Torleg), förekom i Skåne.
Ex: Tule Nilsson, 1641-97, i Riseberga); variant: Tulle; jfr Tolle. - Modéer.
Tulson
förekom i södra Småland och norra Skåne (Göinge).
Ture
sidoform till Tore.
Tuve
sydsvensk form av Tove; namnet förekommer på 1600-talet ofta i in danska form Tue.
Tyke
nordiskt (danskt).
Tyko
latinisering av Tyke.
Tyres
dialektal form av fornsvenska Tyrgils (variant av Torgils).
Tönnes
tyskt, kortform av latinets Antonius; en äldre form är Tönius.
Töres
dialektal form av fornsvenska Tyrgils.
Törje
dialektal form av Torger.
Törne
nordiskt, av fornsvenska Thyrnir, förekom i Västergötland och Småland.
Ex: frälsefogden Törne Andersson i Södersjö, Lofta sn, Småland, död på 1690-talet. (J.A. Almquist, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 4:e delen, sid. 183)

U


Ubbe smekform för Ulf, förekom i Sydsverige.
Ex: Ubbe Nilsson, levde på 1690-talet i Frösboholma, Vittsjö sn, Skåne.
Udde
fornsvenskt.
Ex: Udde Bengtsson (Örnflycht) död 1602/05 (SvA 217:650).
Ulf
fornsvenskt.
Ulrik
tyskt.
Une
fornsvenskt; vanligast i Norrland.
Modéer sid. 69.
Unge,
förekom i Skåne, sannolikt samma ursprung som Gammal.
Ex: Unge Tuvesson, 1631-99, i Brandsberga, Riseberga.
Uno
latinisering av Une.
Urban
latinskt.

V


Valdemar ryskt.
Valentin
latinskt.
Valfrid
tyskt.
Valter
tyskt.
Vanik
möjligen en form av Vernik, förekom i Norrland, främst bland samer.

Ex: Vanik Arvidsson (1736-1809) i Häggsjön, Åsele sn, Lappland.
Vaste
kortform av fornsvenska namn på -vast (äldre -fast); förr vanligt i Östergötland.
Velam se Vilhelm
Ventsel
slavisk kortform av Wenceslaw.
Verner
tyskt.
Vernik
diminutivform av Verner; förekom i Gästrikland och Dalarna.
Jfr Vanik.
Veste
nordiskt, av äldre Veseti, Visäte, länge i bruk i Skåne.
Ex: Veste Olofsson, 1668-1736, i Farstorp, Riseberga sn, Skåne.
Viar
nordiskt (säkerligen av äldre Vidar), förekom i Skåne.
Ex: Viar Nilsson, levde på 1670-talet i Stubbarp, Brunnby); variant Vier.
Vibjörn
fornsvenskt; förekom i Östergötland.
Vidik
tyskt, förekom bland bergsmanssläkter i Västerbergslagen under 1500- till 1800-talet och i prästsläkter i Västerås stift (t.ex. Harkman); varianten Vidrik förekom också i Sverige (används ännu Sønderjylland i Danmark).
Ex. i Svenska ättartal, 1894, s 222ff, SvA 243:894). - Hornby sid. 130.
Vifast
fornsvenskt; förekom i Hälsingland ännu på 1600-talet.
Ex: Bonden Vifast Persson, Höjen nr 3, Rengsjö sn, levde under 1600-talets andra hälft.
Viktor
latinskt.
Vilhelm
tyskt; vanliga former i äldre tid varVillam och Velam.
Vilken
tyskt; förekom i Norrland och Dalarna.
Villam se Vilhelm
Vimund
fornsvenskt, fanns ännu på 1700-talet i Östergötland; en syd- och västsvensk sidoform var Vämund.
Ex: Vimund Birgersson (1732-1803) i Misterfall, Kisa sn, Östergötland (SvA 233:56).
Vincent
latinskt; förekom i Norrland och bland vallonska släkter.
Vinnan
sannolikt samma namn som danska Vigand av latinska Venantius; förekom i Blekinge (Medelstads härad).
Ex: Vinnan Persson, 1686-1758, i Sörby, Ronneby sn, Blekinge. - Hornby sid. 130.
Vitus
latinskt (helgonnamn).
Förekom i Nättraby och Listerby i Blekinge på 1600- och 1700-talen, enligt meddelande från Annika Otfors. Ex: Vitus Andersson, Trossöbonden som trotsade Karl XI. Vidare arvnamn inom i präst- och upptäcktsresandesläkten Bering. I almanackan 15 juni före 1901. - Hornby sid. 131
Vivast se Vifast
Vollemar
variant av Valdemar; förekom i Göinge i Skåne.
Vollrat
tyskt.
Volmar
lågtysk form av Valdemar.
Volter
lågtysk form av
Valter.

Y


Ygge yngre form av Ödger; förekom i Småland och Södermanland; variant: Ygger.
Yngve
nordiskt.
Z-, se S-

Å


Åbjörn nordiskt; vanligast i Småland.
Åke
nordiskt; vanligast i södra och sydöstra Sverige.
Åne(r) se Anund
Årad
förekom i Skåne (ej att förväxla med Ored).
Ex: Årad Bengtsson, 1675-1719, i Nedre Glumslöv.
Åsle
smekform för nordiska Aslak och Aslev; förekom i Småland.
Åsmund
nysvensk form av Asmund.
Åstrad
nordiskt; vanligast i Skåne.
Åsvid
fornsvenskt (av nordiska Asvid), förekom i Norrland på 1500-talet.
Modéer sid. 69.

Ä


Ärnbjörn se Ebbe och Embjörn

Ö


Ödger
fornsvenskt.
Jfr Ygge och Ögge.
Ögge
yngre form av Ödger; förekom i Småland (Möre).
Öjar
nordiskt; förekom i östra Götaland.
Öjvind se Önne och Öven
Önne
yngre form av fornsvenska Önd(er), ursprungligen Ö(j)vind; förekommer i många stavningar: Öne, Önde och Önnert.
Örjan
fornsvensk form av lågtyska Jurian, Jurien, en sidoform till Georg.
Jfr Göran.
Östen
nordiskt; vanligast i Norrland.
Öven
dialektal form av fornsvenska Ö(j)vind, förekom på 1600-talet och 1700-talet i Värmland (Järnskog och Karlanda), emellanåt stavat Even (jfr norskans Ejvind).
- Modéer.
Övid
nordiskt; vanligast i Östergötland.
Ex: Övid Jönsson (1645-1716) i Skog, Vist sn, Östergötland.